Jag är så trött på min kropp, jag orkar seriöst inte mer nu... Varför kan den inte bara vara normal?!

Är så trött på huvudet och rygg och nack ont, och nu har jag haft ont i magen i 3 j*vla dagar i sträck också...

Försöker verkligen att stå ut och göra saker ändå, men nu känner jag att den orken börjar försvinna.

Skulle vara så skönt att t.ex kunna vara i stallet och rida Suppan utan att ha ont så ofta, och tänk vad underbart om kroppen kunde lyda mig när jag ber mina ben att skänkla och jobba...

Jag pallar inte mer, är så fruktansvärt trött på det här nu!

Jäkla skit kropp helt enkelt!

... inom mig!

Tänk skriva det här ett tag nu, och nu gör jag slag i saken ;)
Jag får börja med att dra lite bakgrund.

Som dom flesta vet eller nu har förstått, så har jag inte mått speciellt bra psykiskt, nu är det mycket bättre men jag ska ju vara ärlig och säga att helt bra är det inte nu heller.

Men hur eller hur så har nog  min hemkommun Kalmar och landsting provat det mesta för att hjälpa mig, så som behandlingshem, LSS boende och så, in och ut på psyk har det ju blivit också L . Men inget har gjort att jag mått bättre, tvärtom, jag mådde sämre och sämre. Självmordsförsöken blev allvarligare och jag gjorde allt för att skada mig själv på det ena eller andra sättet.

Jag var på PIVA i Kalmar i ett halv år. PIVA står för Psykiatrisk Intensiv Avdelning, en avdelning där en patient ska vara ungefär max 2 veckor, för att sedan antingen flytta till en annan avdelning eller bli utskrivna.
På PIVA gjorde jag nog ett av mina allvarligaste självmordsförsök (och nej, jag tänker inte berätta vad jag gjorde), när personalen hittade mig så hade jag slutat andats och hade ingen puls.
Jag tror att denna händelsen var ”droppen” och dom beslutade att skicka mig till Växjö.

Att jag var i Växjö vet nog dom flesta, det som inte många vet är att jag blev skickad till en kvinnoavdelning på Rättpsyk i Växjö… Jag är alltså inte dömd för något brott, men dom trodde att jag skulle få hjälp där.

I Växjö var jag i nästan ett år, och jag minns fortfarende skräcken av att komma dit. Höga murar och taggtråd högst upp, en massa olika dörrar och lås, ja det ser ut som ett fängelse. Fy, jag minns hur extremt liten jag kände mig och hur hemskt det var… Usch, jag bara ryser när jag tänker på mina första timmar i Växjö :(

Men sen blev det ju bättre!

Det var i alla fall en personal på avdelningen som kom på idéen med familjehem. Jag tyckte det lät bra, och det var ju typ det enda jag inte provat ;)  Så dom tog kontakt med Brizad och det var på den vägen jag flyttade hit, till Stefan. Men jag hade minsann ett krav när Brizad kom första gången för att träffa mig och se vilket familjehem som skulle passa. Mitt krav var så klart att min häst skulle kunna följa med ;)  och så blev det ju!

Att jag fick denna chansen att flytta hit ångrar jag inte en sekund.
Självklart hade jag ju i första hand velat bo närmare Kalmar och min familj och mina vänner där.

Ett tillägg till detta är att jag under typ några år hade något som kallas LPT, Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård. D.v.s jag bestämde liksom inte själv, jag kunde skrika högt, men om dom ansåg att det skulle vara så, så hade jag ingen talan. Men nu har jag inget LPT :)

Just nu har jag mycket tankar och känslor i ett virrvall.

Känner mig rastlös mest hela tiden, samtidigt som jag har svårt att ta tag i saker och komma igång, vet inte vad jag ska göra helt enkelt.

Min flykt från allt kaos inom mig är att åka till hästen. Hos henne kan jag bara vara och där är det bara hon som gäller. Utan henne hade jag totalt gått under.

Har svårt att hålla mig positiv, så jag försöker att fokusera på Surprise och planera vad jag ska göra med henne denna dagen o.s.v Det är det enda sättet att hålla mig ovanför vattenytan.

Något som jag lärt mig under alla år som ”mobboffer” är hur fruktansvärt elaka tjejer kan vara.
Det jag kommer berätta om nu handlar om mig och 2 andra tjejer, båda hästägare på den tiden. Här kommer dom kallas för E1 och E2.

E1 och jag hade känt varandra länge och hade blivit bästa vänner, vi kunde prata om allt. Inte trodde jag att hon helt plötsligt skulle vända sig så tvärtemot mig.
Den andra tjejen, E2, hade jag inte känt alls lika länge men vi blev ganska snabbt bra vänner.
E1 och E2 kände inte alls varandra (till att börja med då).

Helt plötsligt en sommar så ville typ inte E1 ha något med mig att göra, hon hade ingen anledning utan hon började bara vara väldigt elak mot mig, via internet först och främst.

E2 började också bli elak mot mig vid samma tidpunkt och sa en massa skit till mig, också hon via nätet.

Först fattade jag ingenting och varför förstår jag ännu inte, men jag blev ju bara så fruktansvärt ledsen och kunde inte förstå vad jag hade gjort…

Men vet ni, nu kommer det roliga i den här berättelsen.

Som sagt så var jag och E1 bästa vänner och jag kunde ju ”självklart” hennes användarnamn och lösenord till hennes Lunarstorm. För er som inte har någon aning om vad Lunarstorm är så kan man säga att det var den tidens Facebook, alla skulle ha en.
Jag provade att logga in och Yes, hon hade inte bytt lösenord. Jag gick och läste mejlen mellan henne och E2, här kommer det roliga med deras ”hat-mejl” som bara var riktade mot mig. Allt dom skrev till varandra om vad jag hade ”gjort” var bara rena och skära lögner. Det var så sjukt, den ena var typ tvungen att hitta på värre saker om mig än den andra…

Så deras nyvunna ”vänskap” bestod av lögner och elakheter om mig. Då kunde jag skratta lite åt dom och tänka att dom förtjänar liksom varandra!

Självklart var jag fortfarende ledsen över allt och än idag kan jag liksom inte fatta hur allt började. Men nu ser jag ju mest det komiska i det, mohaha!!