Tänk skriva det här ett tag nu, och nu gör jag slag i saken ;)
Jag får börja med att dra lite bakgrund.

Som dom flesta vet eller nu har förstått, så har jag inte mått speciellt bra psykiskt, nu är det mycket bättre men jag ska ju vara ärlig och säga att helt bra är det inte nu heller.

Men hur eller hur så har nog  min hemkommun Kalmar och landsting provat det mesta för att hjälpa mig, så som behandlingshem, LSS boende och så, in och ut på psyk har det ju blivit också L . Men inget har gjort att jag mått bättre, tvärtom, jag mådde sämre och sämre. Självmordsförsöken blev allvarligare och jag gjorde allt för att skada mig själv på det ena eller andra sättet.

Jag var på PIVA i Kalmar i ett halv år. PIVA står för Psykiatrisk Intensiv Avdelning, en avdelning där en patient ska vara ungefär max 2 veckor, för att sedan antingen flytta till en annan avdelning eller bli utskrivna.
På PIVA gjorde jag nog ett av mina allvarligaste självmordsförsök (och nej, jag tänker inte berätta vad jag gjorde), när personalen hittade mig så hade jag slutat andats och hade ingen puls.
Jag tror att denna händelsen var ”droppen” och dom beslutade att skicka mig till Växjö.

Att jag var i Växjö vet nog dom flesta, det som inte många vet är att jag blev skickad till en kvinnoavdelning på Rättpsyk i Växjö… Jag är alltså inte dömd för något brott, men dom trodde att jag skulle få hjälp där.

I Växjö var jag i nästan ett år, och jag minns fortfarende skräcken av att komma dit. Höga murar och taggtråd högst upp, en massa olika dörrar och lås, ja det ser ut som ett fängelse. Fy, jag minns hur extremt liten jag kände mig och hur hemskt det var… Usch, jag bara ryser när jag tänker på mina första timmar i Växjö :(

Men sen blev det ju bättre!

Det var i alla fall en personal på avdelningen som kom på idéen med familjehem. Jag tyckte det lät bra, och det var ju typ det enda jag inte provat ;)  Så dom tog kontakt med Brizad och det var på den vägen jag flyttade hit, till Stefan. Men jag hade minsann ett krav när Brizad kom första gången för att träffa mig och se vilket familjehem som skulle passa. Mitt krav var så klart att min häst skulle kunna följa med ;)  och så blev det ju!

Att jag fick denna chansen att flytta hit ångrar jag inte en sekund.
Självklart hade jag ju i första hand velat bo närmare Kalmar och min familj och mina vänner där.

Ett tillägg till detta är att jag under typ några år hade något som kallas LPT, Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård. D.v.s jag bestämde liksom inte själv, jag kunde skrika högt, men om dom ansåg att det skulle vara så, så hade jag ingen talan. Men nu har jag inget LPT :)