Yvonne Johansson

3 januari 2012 11:38

Hejsan! :) Kunde inte låta bli att smita in här när jag såg vad du skrivit, för Jag blir själv väldigt irriterad på människor som tror sig veta allt redan, fast dom igentligen ingenting vet. Har haft många hästar i mitt liv och jag har lärt mig mycket av dom. Man lär sig mycket av att lyssna på dom och lära sig deras kroppsspråk. Dom senaste åren har jag haft för ont för att kunna rida. så jag har haft medryttare till min kära pålle som jag varit uppfödare på. Nu hade han en gammal stakningsskada, som han fick som 2 åring, som började bli sämre ju äldre han blev. När den senaste medryttaren började rida honom så sa jag till henne att han inte mådde bra att ridas på sommaren, och han fick inte ridas då. Hon var i 20 års åldern så jag tyckte hon borde vara mer mogen. När våren och sommaren kom, så började hon tjata om att hon ville rida honom även sommartid. Jag sa ifrån men hon var tjatig som bara den och sa han behövde röra på sig. Om jag inte hade haft så ont då och kunnat hoppat upp och känt på honom hur han känts, så hade jag på en gång sagt nej. Jag brukar känna på en gång när han inte är ok. Om det inte varit så svårt att hitta medryttare till honom så hade jag sagt till henne att hon fick hitta en annan häst om hon ville rida, men dum som jag var så gick jag med till slut att hon kunde rida honom någon gång, en kort stund. Men vad jag förstod senare så blev dom där stunderna välldigt långa och han fick mer och mer ont. Han gick ner på knäna när man skulle lyfta ett ben, men hon sa att det var en kul grej bara, men hon tyckte väl att han var bra seg och gick konstigt då och då, men hon slog ifrån sig det och var välldigt kaksig mot mig. Jag tog ut veterinären då, och jag triangel märkte honom och han fick vila resten av sommaren. Men himmel vad arg hon blev för det. Vet inte hur hon tänkte igentligen, men min häst blev alldrig sig lik igen. Om jag vetat vad som skulle hända så skulle jag bett henne dra på en gång. Hon red en annan häst på ett annat ställe senare, och där blev det också konflikter när hon inte tog till sig vad ägaren till hästen sa. Hon får ju bara ett dåligt ryckte när hon gör så. Nu vet jag inte om hon har en häst eller rider någon annans, men det finns många människor som hon, som är sådana. Har mött flera st. det finns otroligt många som tror sig vara mer för mer. Nu tog jag bort min häst för lite över ett år sedan, för jag hade inte råd att ha kvar honom, för jag är sjukpensionär. jag fick ialla fall ha honom hos mig i 19 år. Världens goaste och personligaste häst var han för mig.
Ups! Nu blev det lite mycket text från en vilt främmande människa som kikar in hos dig. Ha det så gott och hoppas du snart blir på bättre humör igen. och försök undvik sådana människor som stör dig. Man mår bäst då. Jag umgås bara med människor som jag verkligen gillar och trivs med. :)

Jannike Magnusson

4 januari 2012 08:10

Hej.
Så himla tråkigt det med din häst :(
Rider man någon annans häst så tycker jag att det är en självklarhet att lyssna på ägaren som känner sin häst bäst, speciellt när hästen har ett problem av något slag.
Efter att min hästs allvarliga skada hade läkt så bra att hon kunde sättas igång igen, så hade jag en tjej som gjorde det då jag var på annan ort just då. Hon var verkligen kanon den tjejen, hon lyssnade på vad mamma och pappa sade till henne (det jag och veterinären sagt till dom). Hon förstod hur allvarlig skadan hade varit och tog det väldigt lugnt. Hon är den bästa medryttaren jag haft på min pålle. Hon kan nämligen vara lite speciell :)
Ja, det bästa är att undvika människor som man bara mår dåligt av att ha och göra med. Jag försöker också undvika sådana människor så gott det går :)

Jana

7 januari 2012 01:11

Ja. Läkare tror att dom kan allt. (särskilt psykläkare). Berättar man något som de aldrig hört talas om SÅ FINNS DET DEFINITIVT INTE!!! (exempel: Jag tappade matlusten helt och hållet när jag åt Ergenyl i våras (det är en vanlig biverkan, enligt FASS). Men eftersom den läkaren inte hade hört talas om att man kunde få dålig aptit av Ergenyl så existerade inte den biverkningen. Med andra ord: Det fanns inte med på kartan att min aptitförlust berodde på medicinen (och jag var bara besvärlig som inte litade på hans "expertis")

Ja, psykläkare kan ALDRIG erkänna att de har fel, och skulle hellre bli av med legitimationen än att erkänna att patienten i vissa fall vet mer än honom/henne...